Livssökaren del 4

Dom satt så och samtalade en stund
när Love till sist reste sig upp och sa
"Nä nu måste jag gå hem
Annars blir min mamma orolig
Jag lovade att inte vara borta så länge
skulle bara ner och köpa bullarna"
"Jösses..Har du bjudit mig av dom bullarna
som du köpt till din mamma"?
"Det gör inget,hon förstår när jag förklarar vad som hänt
Är du här imorgon åxå",frågar Love snabbt
Innan han vände sig om och gick
Utan en enda eftertanke svarade Fabian snabbt
"Jaa,det är jag"
"Kul.. då träffas vi igen då"

Så fortsatte en ung mans och ett barns vänskap att utvecklas
givandes liv,kärlek till den frusna själ
som för länge sedan glömt bort
att den fanns och hur den kändes
Jag föddes när mörker och ljus möttes
Ur mörkret till ljuset har jag gått
Vägledd av ett barn,till att se..att livet finns inom mig själv
redo att tas i bruk..NU
Varje tanke jag ändrar..varje ord jag väljer att använda
skall vara genomtänkta
Inte kränka någon med dom,inte heller mig själv
När jag kommer upp på "bergstoppen" och kan se klart
med vidare utsikt och insikt
då kanske jag kan hjälpa andra,som inte hittat sina liv
Då.. men inte förr
Nu skall jag be om hjälp från dom som förstår
och bär livet inom sig
En dag kanske.. en dag
kan jag helt frigöra mig från mina egna låsta bojor
av tankars låsta känslors rädsla
Det finns ju inget att vara rädd för
Rädslan är ett hjärnspöke som bor kvar
så länge som jag ger den näring

Han känner dofterna,ser ljuset
kände livet pulsera inom sig

Vägen skulle bli mödosam
Men han skulle inte ge upp
Inte nu.. när han fått smak på kärleken
bortom det fysiska..bortom alla ord
EN DAG..en dag

Livssökaren del 3

Barnet ställde sig en bit ifrån pojken
Tittade ..med nyfikna uppriktiga ögon,fyllda med värme på honom
utan något dömande
Då kan vi ju förstå,att detta barn bar livet i sig

Med sanningsfylld mun,ställde nu barnet sina frågor
"Varför sover du ute?Du kan ju bli sjuk
Har du ingenstans att gå? Vill du smaka?
Jag har bullar i påsen...jättemånga..vill du ha"
Utan att vänta på något svar,satte sig barnet ner
på den lilla plats som blev över,efter pojkens långa gängliga ben
och stora fötter,som bredde ut sig
under de tidningar han hade som skydd mot kylan
på parkbänken där han låg.
Sträckte fram sin påse och sa.. "Varsågod"!
Första impulsen hann pojken stanna,innan den gled ut ur hans mun
Att fräsa något otrevligt som "stick härifrån ungjävel"
Han kom av sig. Det retade honom,att känna den där förrädiska känslan i kroppen
Som som om han skulle bry sig om, en jäklarns ungsnyting
Men han teg
Stoppade ner handen i påsen och fiskade upp,med stela skakiga fingrar
en nybakad, rikligt doftande kanelbulle,som snabbt slank ner
innan hans tänder hann få tag i den
Påsen sträcktes fram ytterligare en gång
"Du får en till om du vill ha"
Hans hand klev nu ytterligare en gång ner i påsens djup
Denna gång fick tänderna sin chans att ta hand om bullen
innan den nådde hans mage

Värmen började sprida sig
och hjärnan bakom alla dimmor sökte sig fram
för att starta upp sitt tänkande
Han tittade på barnet..In.. i ett par troskyldiga ögon som SÅG honom
Inte hans skitiga kläder
Inte hans stinkande andedräkt,som inte kommit i kontakt med en tandborste den senaste tiden
Ur alla dessa dimmor vaknade något till liv
Han kände det först lite vagt
som vindens milda sommarbris..lätt smekande hans kinder
En värme,som började tina det frusna,som så länge belägrat honom
Då kände han det TÅRARNA.. förbannat och så
sitta här och tjuta inför en snorunge
Han hann inte riktigt tänka tanken klart'
förrän han känner en mjuk hand som stryker bort hans tårar
Nu börjar han tjuta och det går inte att stoppa,det som den vall,som så länge hållit emot den störtflod av känslor,bakom sitt betongblock,som nu rämnar
Barnet omfamnar pojken..utan ord


Efter en stund,ett ögonblick av denna magi,ler nu pojken
Ett leende ,som han glömt bort att det överhuvudtaget fanns
"Tack skall du ha",säger han milt
Han känner inte igen sin egen röst längre
Han fortsätter med en fråga till barnet, om vad han heter
"Love",säger barnet snabbt .!Vad heter du"? "Fabian" svarar han

Hur länge sedan, var det ,som någon frågade mig, om mitt namn
tänkte han undrande,utan att ge sig något annat svar
än att det var länge,länge sedan

fortsättning följer

Livssökaren del 2

Det var vid den tiden på dygnet
då mörkret börjar ta över efter ljuset,som gosse barnet
som nu inte längre var ett litet barn,bestämde sig för
att söka efter sitt liv.
Det ,som han tappat bort..glömt ,hur det var
Han var ju så liten,när det bodde inom honom
och dog av näringsbrist,under den tid,han själv inte kunde välja
Inte visste att han hade något val,innan mörkret lägrade honom
Nu började han sitt sökande. Först, hos dom han trodde var sina kompisar
Där fick han lite av den utsvultna längtan att lägga sig en stund
Det var skönt att få höra till
Att betyda något för någon
Han blundade,när första varningen kom
Knep ihop ögonen och öronen.. vid den andra
Han tystade den röst,som försynt ville få honom att lyssna
Tystade den med alkohol.Han drack och drack,ju mer rösten pockade på
Han gick från att bara dricka alkohol,till att och så ta tabletter
Han var i ett ständigt rus
När rösten blev för intim,för stark ..drogade han ner sig
till medvetslöshetens död

"Så tragiskt"

I detta tillstånd stannande han.
Glömd var hans längtan,eller snarare neddrogad
Att leta efter livet

Så hade det nog fortsatt,om inte livet självt hade gripit in
för att rädda pojken,från sin egen tidiga död

Ett barn kom förbi,där han låg i sin ångest
sitt självförakt,över att inte klara av
veta hur han skulle göra för att komma undan ,sitt mörka liv
Dom så kallade kompisarna...som bara tänkte på sig själva
På att skaffa sig, sina droger
för att hindra sina tankar och känslor att komma fram.
Deras situation var ju lika tragisk.. deras handikapp lika stort
"Barnet då? Vad hände"? Lugn.. jag kommer till det nu

Fortsättning följer

LIVSSÖKAREN del 1

Denna lilla berättelse kom till.. under mina första
stapplande steg till skrivandets uttryckssätt
Då när jag insåg att jag måste börja VÅGA
För att gör mig synlig för mig själv
Gå igenom min historia och hitta åt mig
och min nya indentitet.. nya kropp
efter olyckan och "utbrändheten"
Då var det en ung kille på nätet Som jag gick in i en diskussion med
Han skrev mycket om döden
Och rätten till att själv få bestämma.. över sin egen död
Han bad mig skriva något..tillägnat honom
Nää sa jag det KAN JAG INTE..men han gav sig inte
Och jag fick påminna mig själv om det löfte jag givit mig
Att börja våga ta plats..ge mig ut i livet igen
För först och främst handlar det om mitt eget förhållningssätt
och min inställning till mig själv HUR jag såg på mig
Jag började skriva..då kom bara orden till mig
I en strid ström..visste inte själv att jag ägde så många ord
Här är första delen av berättelsen

Det var en gång..

"Så kan du väl inte börja.,det här är ju ingen saga"¤
Nää..men jag vill börja så

Var tyst nu så att jag kan fortsätta
Nu får jag ta det från början
Det var en gång,för INTE så länge sedan
som livet bar med sig till jorden.Ett barn...ett litet gossebarn
Denna tidiga morgon,då ljuset får kämpa..för att bryta sig igenom mörkret

Kom ihåg detta .Det är viktigt

Det var något märkligt med detta gossebarn
¤"VADÅ"?"ALLA barn är väl märkliga och unika
".Ja det vet jag väl..men jag skall berätta om just detta unika barn
TYST nu
Man såg det genast i hans blick,som liksom tittade med ljusets ögon
rakt igenom en
Stilla,låg det och såg sig omkring,med kärleksfulla ögon,på alla
som fanns i rummet,alldeles tyst
Visst var det märkligt..
"mm"
Alla barn skriker ju när dom just fötts,men inte detta gossebarn

Han växte upp..men det ljus, som strålat ut från hans ögon
hade nu börjat mattas av
För pojken hade fötts av föräldrar,som inte hittat sina liv
utan kämpade i mörkret efter något,dom inte visste vad det var
Hur skulle dom kunna veta?Ingen hade funnits för dom..till att visa..ge
Fylla på av den livgivande energin,som benämns KÄRLEK
Dom sprang hit och dit
Letandes efter det, som skrek i deras inre..utan att kunna ge det något namn
Lik utsvultna vargar,sökandes efter mat , bestod deras liv.
I detta mörker växte pojken upp
Till slut.Efter upprepade försök att få kärlek från sina föräldrar
Att bryta igenom de pansar av försvar, mot, det dom inte visste,att dom inget försvar behövde mot,att rädslan dom bar på
för kärleken.Var rädslan att bli bortstötta igen
det som dom fått uppleva om och om igen,ända från sin barndom.

Handikappade kan man nog säga att dom var
¤"Nu säger du väl ändå fel,att vara handikappad
handlar ju om,att inte kunna gå,tala, se,höra
använda sina armar eller ben"¤
Hör du vad du säger nu?Det är ju det dom är
Handikappade med allt detta i sitt inre
dom har/hade inte förmågan att kramas,ge,se,höra
det deras barn behövde och ville säga dom
De kunde inte gå framåt i sina liv.För deras känslor
bromsade deras insikt om sina brister, av kärlek
Det är väl ett lika sorgligt handikapp,som alla andra
Är vi yttre handikappade syns det ju
Det går att visa .ta på .Men våra inre är ju osynliga
oftast och så för oss själva
Det är därför det blir svårare att få hjälp,för den sortens handikapp
¤"Så har jag aldrig tänkt på det..men du har ju rätt"¤

Nu fortsätter jag!..SEN