stapplande steg till skrivandets uttryckssätt
Då när jag insåg att jag måste börja VÅGA
För att gör mig synlig för mig själv
Gå igenom min historia och hitta åt mig
och min nya indentitet.. nya kropp
efter olyckan och "utbrändheten"
Då var det en ung kille på nätet Som jag gick in i en diskussion med
Han skrev mycket om döden
Och rätten till att själv få bestämma.. över sin egen död
Han bad mig skriva något..tillägnat honom
Nää sa jag det KAN JAG INTE..men han gav sig inte
Och jag fick påminna mig själv om det löfte jag givit mig
Att börja våga ta plats..ge mig ut i livet igen
För först och främst handlar det om mitt eget förhållningssätt
och min inställning till mig själv HUR jag såg på mig
Jag började skriva..då kom bara orden till mig
I en strid ström..visste inte själv att jag ägde så många ord
Här är första delen av berättelsen
Det var en gång..
"Så kan du väl inte börja.,det här är ju ingen saga"¤
Nää..men jag vill börja så
Var tyst nu så att jag kan fortsätta
Nu får jag ta det från början
Det var en gång,för INTE så länge sedan
som livet bar med sig till jorden.Ett barn...ett litet gossebarn
Denna tidiga morgon,då ljuset får kämpa..för att bryta sig igenom mörkret
Kom ihåg detta .Det är viktigt
Det var något märkligt med detta gossebarn
¤"VADÅ"?"ALLA barn är väl märkliga och unika
".Ja det vet jag väl..men jag skall berätta om just detta unika barn
TYST nu
Man såg det genast i hans blick,som liksom tittade med ljusets ögon
rakt igenom en
Stilla,låg det och såg sig omkring,med kärleksfulla ögon,på alla
som fanns i rummet,alldeles tyst
Visst var det märkligt..
"mm"
Alla barn skriker ju när dom just fötts,men inte detta gossebarn
Han växte upp..men det ljus, som strålat ut från hans ögon
hade nu börjat mattas av
För pojken hade fötts av föräldrar,som inte hittat sina liv
utan kämpade i mörkret efter något,dom inte visste vad det var
Hur skulle dom kunna veta?Ingen hade funnits för dom..till att visa..ge
Fylla på av den livgivande energin,som benämns KÄRLEK
Dom sprang hit och dit
Letandes efter det, som skrek i deras inre..utan att kunna ge det något namn
Lik utsvultna vargar,sökandes efter mat , bestod deras liv.
I detta mörker växte pojken upp
Till slut.Efter upprepade försök att få kärlek från sina föräldrar
Att bryta igenom de pansar av försvar, mot, det dom inte visste,att dom inget försvar behövde mot,att rädslan dom bar på
för kärleken.Var rädslan att bli bortstötta igen
det som dom fått uppleva om och om igen,ända från sin barndom.
Handikappade kan man nog säga att dom var
¤"Nu säger du väl ändå fel,att vara handikappad
handlar ju om,att inte kunna gå,tala, se,höra
använda sina armar eller ben"¤
Hör du vad du säger nu?Det är ju det dom är
Handikappade med allt detta i sitt inre
dom har/hade inte förmågan att kramas,ge,se,höra
det deras barn behövde och ville säga dom
De kunde inte gå framåt i sina liv.För deras känslor
bromsade deras insikt om sina brister, av kärlek
Det är väl ett lika sorgligt handikapp,som alla andra
Är vi yttre handikappade syns det ju
Det går att visa .ta på .Men våra inre är ju osynliga
oftast och så för oss själva
Det är därför det blir svårare att få hjälp,för den sortens handikapp
¤"Så har jag aldrig tänkt på det..men du har ju rätt"¤
Nu fortsätter jag!..SEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar