Livssökaren del 3

Barnet ställde sig en bit ifrån pojken
Tittade ..med nyfikna uppriktiga ögon,fyllda med värme på honom
utan något dömande
Då kan vi ju förstå,att detta barn bar livet i sig

Med sanningsfylld mun,ställde nu barnet sina frågor
"Varför sover du ute?Du kan ju bli sjuk
Har du ingenstans att gå? Vill du smaka?
Jag har bullar i påsen...jättemånga..vill du ha"
Utan att vänta på något svar,satte sig barnet ner
på den lilla plats som blev över,efter pojkens långa gängliga ben
och stora fötter,som bredde ut sig
under de tidningar han hade som skydd mot kylan
på parkbänken där han låg.
Sträckte fram sin påse och sa.. "Varsågod"!
Första impulsen hann pojken stanna,innan den gled ut ur hans mun
Att fräsa något otrevligt som "stick härifrån ungjävel"
Han kom av sig. Det retade honom,att känna den där förrädiska känslan i kroppen
Som som om han skulle bry sig om, en jäklarns ungsnyting
Men han teg
Stoppade ner handen i påsen och fiskade upp,med stela skakiga fingrar
en nybakad, rikligt doftande kanelbulle,som snabbt slank ner
innan hans tänder hann få tag i den
Påsen sträcktes fram ytterligare en gång
"Du får en till om du vill ha"
Hans hand klev nu ytterligare en gång ner i påsens djup
Denna gång fick tänderna sin chans att ta hand om bullen
innan den nådde hans mage

Värmen började sprida sig
och hjärnan bakom alla dimmor sökte sig fram
för att starta upp sitt tänkande
Han tittade på barnet..In.. i ett par troskyldiga ögon som SÅG honom
Inte hans skitiga kläder
Inte hans stinkande andedräkt,som inte kommit i kontakt med en tandborste den senaste tiden
Ur alla dessa dimmor vaknade något till liv
Han kände det först lite vagt
som vindens milda sommarbris..lätt smekande hans kinder
En värme,som började tina det frusna,som så länge belägrat honom
Då kände han det TÅRARNA.. förbannat och så
sitta här och tjuta inför en snorunge
Han hann inte riktigt tänka tanken klart'
förrän han känner en mjuk hand som stryker bort hans tårar
Nu börjar han tjuta och det går inte att stoppa,det som den vall,som så länge hållit emot den störtflod av känslor,bakom sitt betongblock,som nu rämnar
Barnet omfamnar pojken..utan ord


Efter en stund,ett ögonblick av denna magi,ler nu pojken
Ett leende ,som han glömt bort att det överhuvudtaget fanns
"Tack skall du ha",säger han milt
Han känner inte igen sin egen röst längre
Han fortsätter med en fråga till barnet, om vad han heter
"Love",säger barnet snabbt .!Vad heter du"? "Fabian" svarar han

Hur länge sedan, var det ,som någon frågade mig, om mitt namn
tänkte han undrande,utan att ge sig något annat svar
än att det var länge,länge sedan

fortsättning följer