EN BLIND ÄLG kommer ut ur skogen vid strandkanten
Det är tidig morgon,ännu nästan natt ,men solen håller på att runda upp över havshorisonten ,
i en dov rund bukt,som inte hunnit bli bländande..
Och hur som helst,den här älgen kan numera inte bli bländad.
Han-det är en tjur -vädrar efter vatten; det har han gjort
sedan ett par timmar tillbaka , först svagt och sedan allt starkare,
och nu är han alldeles intill vattnet känner han,
och med sänkt huvud går han de sista metrarna fram
Hans klövar hasar över strandstenarna ,han snubblar och faller på knä
Nosen stöter hårt mot en sten och när han rest sig
ruskar han på sitt tunga huvud,öronens lurviga lurar slänger bakåt
hornkronan kränger till i flugsvärmen,som stiger och sjunker
och stiger i snäva svängar omkring hans huvuds sår.
Men vattnet;blint stiger han ut i havet
Här i strandkanten finns inga hindrande stenar längre
bara slät sandbotten,strimmig som abborrsidan,och han rusar plötsligt ivrigt ut
i det långgrunda vattnet,stannar först när svallet når honom till bringan.
Men vad är detta för vatten?
Han lyfter mulen , och vattnet han fått i munnen rinner ut igen
strömmar nedefter halsens ragg,plaskar tillbaka i havet.
Detta kan älgen inte dricka, och han kan inte fatta hur det hänger ihop;
det är ju dock vatten ,det luktar som vatten och är kallt som vatten
men det går inte att svälja
Kanske finns det bättre vatten en bit längre bort
Han vadar fram några steg
Nej,inte är det bättre här.Nå så får han pröva ännu längre bort...
En skata lösgör sig från en grankrona ,kastar sig ut ur grenverkets skyddande bur
och faller ett par meter innan vingarna bromsar i luft och plötsligt bär uppåt
i ett vit-svartblänkande kast
Irriterad av älgens plaskande skriker skatan gällt,och vasst besvarar skogsekot skriket flerstämmigt
i soluppgångsmorgonens skuggråa tystnad,som därmed inte är tystnad längre,
utan ljud från fler skator tonar upp,
och de små fåglarna;finkar,sparvar,trastar,vaknar också
och deras konsert är igång ögonblickligen,och förskräckt kilar med korta,tvära rörelser
en ekorre ut ur sitt gömsle bakom en tallklyka,och han löper brun och sommarhårtunn uppefter tallstammen
och flisor från barken yr efter honom lossdrivna från hans klor
Rädda sig den som räddas kan;han vädrar iväg från tallkrona till tallkrona
Där utanför stranden lyfter älgtjuren huvudet och svänger det oroligt av och an,
försöker lyssna sig till om det kan finnas något obekant och därmed om vittnande ljud
bland alla de andra ljuden av häftigt vaknande dag
Älgen står orörlig en lång stund med huvudet vänt in mot land,
och han lyssnar intensivt
Öronen hålls framåtriktade och utspända som trattar
Morgonblåsten sätter i svängning de långa vita stickelhår
som växer upp ut örontrattarnas gråa lurv,
och blåsten rör upp vågor, som klick-kluckar mot djurets buk och bringa
Älgen hör nu ingenting som direkt kan oroa honom,i varje fall ingenting
som kan sätta honom i sken.
Ingen främmande lukt kan han förnimma heller,trots att vinden blåser från land
Så kan han vila åtminstone för tillfället
ingenting tyder på att någon av de underliga tvåbenta varelserna,
som han är van betrakta som fiender,finns i närheten
Inget tramp och klafs och knak hörs
Ingen främmande lukt förmärks
Högljuddheten och den oroande lukten ,som kännetecknar två-bentingarna, och så
deras precisa förmåga att åstadkomma smärta på långt håll
Den här älgen vet
Först gjorde det ont, och så kunde han inte se någonting längre,
och sedan slutade det heller aldrig att göra ont;det onda
har bara blivit värre under den här sista tiden
Så ont att han mest legat och blåst ut heta flämtningar genom uppspärrade näsborrar
Endast behovet av vatten har fått honom på benen någon enstaka gång
under den här senaste veckan,men att hitta vatten är inte lätt,när man är blind
Han har känt vattenlukt åtskilliga gånger men inte hittat fram till själva källan,
hur han än travat runt bland buskar och träd och slagit mot trädstammarna,
jagad av smärta och sårfeber och flugor och bromsar
En gång hade han haft tur i alla fall,
han hade sprungit omkull sig i en bäck,legat nedkilad mellan bäckfårans väggar
och druckit ,druckit av det kalla goda vattnet,fyllt buken så att han knappt
förmått att ta sig upp
Han hade då varit nära att drunkna faktiskt.
Hans massiva kropp dämde upp vattnet,som obönhörligt steg framför honom allt efter som det rann till
Endast tack vare att vatten, som sipprade förbi honom,blötte upp bäckfårans väggar
och luckrade upp dem och kom lera och mylla att rasa ,kunde han till slut
vricka sig lös och ta sig undan
Det uppdämda vattnet rusade åter fritt iväg,gurglande,sörplande.
Älgen hade stannat kvar vid bäcken ett par dagar
Han hade legat och med sina blinda ögon stirrat in i det mörker som nu var omkring honom
alltsedan den dagen han råkade möta den tvåbente
Den tvåbente som var det sista älgtjuren såg,den tvåbente och hans blixt och dunde
Genom att älgen kom åt att dricka av det kalla bäckvattnet,hade sårfebern mattats något,
och han kände att han var hungrig
Med mulen kände han sig framtill bete och lyckades ock så hitta några tallplantor,
vilkas skott och kviständar han tuggade i sig.
Betet tog dock fort slut,när den yta han avbetade nödvändigtvis inte blev särskilt stor;
han vågade sig aldrig så långt bort från bäcken,att han riskerade sluta höra
vattnets dripplande;det ljud han instinktivt visste betydde liv för honom.
Han magrade, snabbt förvandlades han från att ha varit en fet och sommarblank älg
till ett darrbent skrangel på vars utstickande revben och höft-
och mankkotor huden hängde för stor och slak,raggig och tofsig.
Så kom den dag han tvingades ge sig iväg från bäcken
Han låg vid bäckkanten ,hade funnit sig ett ställe där marken var sank;
det gav bra svalka när solen stod högt och gjorde dagen het
Dessutom skyddade vassen ,som han låg nedtryckt i,bra mot insekternas angrepp
Och denna fristad-vattnet och svalkan-skrämdes han bort ifrån.
Han hörde dem komma på långt håll,hörde deras underliga hesa rop sinsemellan
och snart ock så deras ovarsamma framtrampande i terrängen.
Han hade rest sig ,stod vänd mot vinden och vädrade och lyssnade,trampade oroligt med framklövarna
Nu nådde honom ock så tvåbentingarnas vittring
De var på väg rakt mot honom-ingen tvekan-och han kastade om på bakbenen,
slog ilsket och desperat med frambenens klövar
mot den fiende han han ändå inte kunde se, och nu var alldeles inpå honom,
och när som helst kunde de få syn på honom och sätta igång med att väsnas
som de alltid brukade göra vid sådana tillfällen;och inte det en gång till
inte det,,nu gällde att ta sig undan från faran.
Han plogade rakt in i buskdjungeln,som stod tät här närmast bäcken,
bröt sig ut och igenom,vidjorna rev heta rapp över hans kropp,
och så kom han fri från buskarna och ut i stor skog
och skräcken tvingade honom att hänsynslöst rusa framåt,trots att han ofta
och med kraft kolliderade med tallarna och granarna-granarna var något skonsammare,
för de lågt sittande grenarna dämpade stötarna,men de tjocka tallstammarna
tog stumt emot honom,kastade honom ur kurs.
Han bokstavligen talat studsade fram, och varje smärtsam törn ökade på hans rädsla,
och den var nu besinningslös.
Hans flåsanden,dunsarna från kollisionerna mot trädstammarna ,
braket från kvistar och grenar som knäcktes uppfattade han som ett dån
som låg efter honom och jagade honom; dånet av en enorm fiende som hotade förgöra honom
och som han inte förmådde fly bort ifrån hur fort och hur länge han än sprang
En gammal torrfura stoppade till slut älgens flykt
Torr och stum fjädrade den inte undan,när älgen slog emot
Han vräktes omkull,hamnade sprattlande på rygg,gav ljud ifrån sig
i ansträngningen att snabbt försöka ta sig upp igen;
ett slags snörvlande bräkande.Vånda.
Upp orkade han inte resa sig på en bra stund.
Han låg och kastade med huvudet;hornkronans taggar slet upp ljung och mossa,
sprätte iväg torvorna åt alla håll.
Men nu sen störtningen gjort slut på den våldsamma flykten undan tvåbentningarna
fick älgtjuren tid att konstatera ,att han kommit undan den här gången
Ingen främmande lukt,inga ljud utöver skogens egna.....
Hittat i WIKIPEDIA att
*Drilling är ett trepipigt eldhandvapen, oftast avsett för jakt,
Fördelen med en drilling är att jägaren kan jaga många sorters vilt med samma vapen*
När jag läste Per Fritjov Persson berättelse..
för det första hade jag aldrig hört talas om honom
Blev jag upplyftande lycklig ..då hans ord kändes bekanta
Och jag tänkte..att jag ÄR nog i grunden en riktig norrlänning
Men.. I värmlands djupa skogar finns ock så det "norrländska" att hitta
Glad blir jag NÄR jag hittar åt NÄRVARONS författare
TACK! Per FRITJOV PERSSON för en trevlig.. om än en lite sorgsen berättelse
Inspirerad ..skickade jag efter BONDEN..från ett antikvariat,som han och så skrivit
Ser med stor nyfikenhets spänning fram emot dens ankomst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar